ofrivilligt inblandad

Som jag sagt så många gånger tidigare så älskar jag verkligen att vara här, i Visby. Det känns behagligt bekant och ön liksom passar mig.

Men det finns ett litet moln på min annars så klara himmel. En situation som gör att jag ibland bara vill åka härifrån så fort som möjligt och aldrig komma tillbaka.

Till stor del är inte jag den som bär skulden för hur det blev, jag visste ju inte. Men sen antar jag att jag lätt kan vara naiv, vem är inte det när man hör det man vill höra...Men som i så många andra sånahär fall så är den enas lögn den andras sanning och ingen vet riktigt hur alla trådarna hänger ihop. Jag känner att jag fastnat mitt i ett spindelnät av tomma ord, svek och lögner som alla väljer att svälja.

Egentligen är det inte jag som sitter i mitten av det här nätet utan jag finns mer på sidan om som en joker. Det är jag som har lättast att ta mig ut och lämna det bakom mig, men av nån anledning så gör jag inte det. Jag dras in i det varje gång jag sätter min fot här. I mina svaga ögonblick låter jag mig luras trots att jag betsämt att nu får det räcka, jag vill inte mer. Inte en gång till får jag trampa så snett. Men det gör jag, lögnerna låter ju så bra.

Det är heller inte så att det går att undvika skiten, så fort jag går ut genom dörren så får jag en kalldusch av verkligheten över mig. Blickarna är så kalla att det är omöjligt att inte reagera. Till viss del kan det hända att jag överdriver på grund av min egen skuld i allt det här. Men jag vägrar ta på mig allt ansvar för det, man kan inte skylla på en och bortse från någon annans handlingar. Jag har mina skuldkänslor och känner helt klart en viss ånger, men anvaret är inte mitt, jag kan inte göra något för att ändra på den sits jag inte befinner mig i. Jag vet bara det som jag får höra och det som sägs till mig, hur andra uppfattar detta får stå för dem.

Det borde inte vara jag som utsätts för all denna ilska.