mamma är så bra

Tänk att det alltid är lika härligt att komma hem till mamma. Det är nåt väldigt speciellt med att vara här i det mysiga radhuset, med mamma och bonuspappa. Här känner jag mig alltid lugn och väldigt välkommen...tack och lov. Just den här gången är det dessutom ännu skönare att vara här, för nu finns det verkligen ingenting annat jag kan göra än att bara slappa. Min plan med de här två veckorna innan jag åker till Nottingham är att läsa böcker (allt utom kurslitteratur), lyssna på musik och gå långa promenader. Det är en plan som jag är himla nöjd med faktiskt. Sen ska jag ju såklart träffa kompisar och umgås med den kära familjen också, men det är ju så självklart att det knappt behöver nämnas.

Det kommer bli bra det här. För nu kommer jag vara utvilad och full av energi till att ta till mig ALLT nytt som kommer hända de närmaste månaderna. Så några veckor av välbekanta ansikten och platser är nog den perfekta uppladdningen inför min tid som nördig och vilsen utbytesstudent.

ni är finare än allt guld i världen!

Jag har bara bott i Kalmar i ett och ett halvt år. Det betyder att jag bara har känt mina vänner här lika länge. Att det är så är för mig helt obegripligt. Det känns ju som om jag känt er så väldigt mycket längre! Nu när den här terminen faktiskt är här, den som vi ska tillbringa på så otroligt skilda platser, så inser jag hur mycket jag tycker om er.

Jag vet att min flytt till Kalmar är bland det bästa jag har gjort. Jag är stolt över att jag äntligen börjat plugga, att jag rätt snart kan säga att jag har en högskoleexamen. Det är stort. Jag är stolt över att jag vågade flytta till en stad som jag aldrig satt min fot i tidigare, och där jag inte kände en kotte. Jag lämnade en plats där jag trivdes och där jag hade vänner, för något helt okänt. Det var fruktansvärt läskigt då. Alla som umgicks med mig i samband med flytten vet att jag var skräckslagen. Erika fick packa mina saker för jag vägrade inse att jag skulle flytta. Min stackars mamma fick utstå en rätt vidrig resa från Stockholm till Kalmar eftersom jag mest var arg på henne för att hon körde mig mot det här hemska och okända.

Vad jag inte visste då var att den här bilresan var starten på något väldigt väldigt bra. Att mycket skulle förändras visste jag, men att det skulle bli så bra kunde jag nog bara drömma om.

För det jag är mest stolt över, eller kanske mest tacksam över, är att jag har träffat så underbara människor som jag idag kan kalla för mina vänner. Ni är det som gör att den där jobbiga bilresan och all ångesten över att lämna det trygga bakom sig idag är något jag kan skratta åt. För tänk om jag inte hade vågat, om jag hade bangat ur och inte flyttat hit.
Då hade jag aldrig träffat Josefine, världens minsta och roligaste skånska. Hon som gjorde att jag redan första dagen kände mig som hemma här. För vi fann varandra på en gång, tack vare min fina sjal :) Vi har redan gått igenom så mycket tillsammans, och du har på den här korta tiden blivit en viktig person i mitt liv.
Jag hade heller aldrig träffat Märta, hon som egentligen skulle följt med mig till England, men som just nu befinner sig i Nairobi istället. Vilket inte förvånar mig det minsta, för hon har varit i världens alla hörn och hon om någon kan åstadkomma precis vad som faller henne in.
Utan just den bilresan hade jag heller inte träffat Nina. Hon som får mig att skratta som ingen annan, skratta så det gör ont, fast på det bra sättet. Aldrig tidigare har jag mött någon som faktiskt ser på livet med samma ögon som jag. Men Nina vet lika väl som jag att man har det helt enkelt inte roligare än vad man själv gör det till. Därför garvar vi. Hela tiden. Det är underbart att veta att jag alltid kan ha roligt. Nu vet jag ju vem jag ska ringa till. Men hon är inte bara flickan med den sköna humorn och det smittande asgarvet. Hon är så mycket annat också. Det är faktiskt så att allt det jag tycker är en väns finaste egenskaper kan jag hitta i dig Nina.

Visst hade det varit så att det med största sannolikhet hade kunnat blivit jättebra vart än mitt lilla flyttlass hade fört mig. Men jag kan ju bara utgå från vad jag har idag, och det skulle jag inte byta mot allt guld i världen.

det närmar sig

Nu är det så himla nära. Jag åker verkligen snart.

Det känns så längesen som jag fick veta att jag skulle plugga i Nottingham i vår, och det känns så overkligt att jag snart är där. Overkligt, men väldigt kul.

Det ska bli skönt att komma iväg och göra något nytt. Jag trivs så himla bra i Kalmar men jag har alltid varit och kommer nog alltid att vara en väldigt rastlös person. Jag har svårt att landa, och bara vara nöjd med det som är just nu. Jag tänker nästan alltid på vad jag ska göra sen...när jag inte är här...

roliga veckor, men snart är det allvar igen

Jaha, då ska man snart tillbaka till Kalmar igen efter några veckors slappande i Södertälje och Visby.

Det har varit en jättehärlig jul och ett väldigt väldigt roligt nyår!

Tänk att en liten nyårssupé med lillasystern kan bli så himla skojig. Vi hade en riktig skaldjursmiddag och drack massa bubbel. Fast ännu skojigare och betydligt bubbligare blev det på dansgolvet då vi tagit oss hemmifrån och styrt stegen mot Hamnplan. Vi var så taggade att det var löjligt och feststämningen var på topp. Fram tills på slutet då jag tydligen blev sur, av någon anledning som jag inte minns... Jag stapplar hem själv och jag minns att jag går och muttrar över hur arg jag är, men jag tror inte ens jag fattade då vad anledningen till detta var. Stackars Erika kom hem ett tag senare och plingade på dörren, eftersom hon inte hade nån nyckel...eller hur var det nu med den saken... :) Jag öppnar efter att ha kravlat mig upp ur sängen och blänger på min oförstånde syster för att sedan bara slänga mig i sängen igen. Som tur är är jag ju inte långsint...speciellt när jag inte vet varför jag är sur. Så dagen efter var jag lika glad som vanligt igen, bara lite mer sliten.

Men nu är det snart Kalmar igen alltså. Känns helt okej, framförallt eftersom vårterminen snart är här och då är det England som gäller! En termin i Nottingham pluggandes Fashion Communication, det är vad som väntar mig den kommande tiden. Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig, jag försöker nog att inte ha några förväntningar eller förhoppningar överhuvudtaget utan bara ta det som det kommer. Just nu vet jag bara att jag ser fram emot det och det är det viktigaste.