vad hände?

Ursäkta mig men nu måste det väl ha blivit fel nånstans...?

Jag sitter just nu och kollar på reprisen av Idol för jag hoppades nästan att jag hade hört fel i fredags. Jag hade ju trots allt druckit lite vin när Jihde sa vem som fick lämna. Så chansen fanns ju ändå att jag var så snurrig att min hjärna spelade mig ett litet spratt. Men ta mig fan, jag hade hört rätt. Daniel åkte verkligen ut. Hur i hela friden gick det till?! Han skulle ju vinna, jag var ju så säker på det. Jävla skit.

Om inte Marie vinner nu så måste ju hela tävlingen vara ett skämt. Den tjejen kan sjunga alltså.

jul, jul, strålande jul

Okej, det är inte jul riktigt än, men den närmar sig! Och jag har märkt nånting väldigt underligt med mig i år. Jag kan knappt vänta tills julen verkligen är här! Jag riktigt längtar. Detta är så sjukt olikt mig att jag knappt vet var jag ska börja.

Visst när jag var liten, säg fram till 12 års åldern var jag lika lyrisk över denna årstid som vilken liten unge som helst. Men senare började jag inse att det aldrig blev sådär "reklamfilms-mysigt" som man alltid föreställde sig att det skulle bli. Snön lyckades i regel hålla sig undan just på denna årets mest vintriga dag, julafton. Och vad är en jul utan snö? Nada. Dessutom var den här eviga julklappshysterin något som varje år fick mig att mest bli bitter (och det är väl något jag annars verkligen inte är). Detta var väl kanske något som jag särskilt började störa mig på när jag blev ännu lite äldre och faktiskt var tvungen att köpa dessa klappar för egna pengar...Jag älskar att köpa presenter till de jag tycker om, men inte under "tvång", och på julen SKA man ju köpa saker till allt och alla. Spelar liksom ingen roll att alla fick ogenomtänkta och opersonliga saker som muggar, presentkort och ljus med matchande servetter varje år, för pengarna skulle liksom bytas.

Allt eftersom åren gick blev det som en grej för mig att ogilla julen, det var helt enkelt ingenting för mig. Det kunde inga tomtar i världen ändra på.

Trodde jag ja...Helt plötsligt sitter jag här med tända ljus och äter pepparkakor för glatta livet. Jag funderar på vad jag ska ge bort för fint till mina nära och kära för att göra dem riktigt julglada. Jag myser vid tanken på att klä granen dagen före julafton, och i samband med det provsmaka skinkan på en knäckemacka med senap på...mums! Jag har helt hakat upp mig på tanken att dricka glögg och tjatar mina stackars vänner till döds om att vi MÅSTE ha adventsfika med lussebullar och glögg.
Det har till och med gått så långt att jag funderar på att införskaffa mig en adventsljusstake...och kanske nån fin liten ängel som kan sprida lite julstämning...

Jag kan knappt tro att det är sant att jag tänker i de här banorna, men så är det och det känns rätt bra. I år kommer julen och jag helt klart lite bättre överens.

kompismiddag och nostalgitripp

Ikväll har jag blivit bjuden på middag, av min finfina vän Josefine.

Hon lagade Flygande Jacob och det var såå gott.

Det var längesen jag åt det och av någon anledning kändes det som om det var 1995 och jag åter igen bodde i det röda huset med de vita knutarna ute på landet i Enhörna utanför Södertälje.
Det blev helt plötsligt fredagkväll, vilket givetvis innebar myskväll, men eftersom det inte var lördag riktigt än så blev det inte tacos eller fläskfilé utan det blev Flygande Jacob. Den ulitimata fredagsmaten. Enkelt för mammsen att slänga ihop när hon var trött efter jobbet, och uppskattat av hela den lilla familjen.

När jag satt och vispade ihop grädden med ketchupen (låter ju inte riktigt så gott som det är) så blev jag lite nostalgisk och kunde riktigt se oss där i köket. Kärnfamiljen. Mamma, pappa, en liten flicka och en lite mindre flicka. Det var tider det. Nu är tiderna annorlunda, men absolut inte sämre. Nu har jag allt annat än en vanlig kärnfamilj, nu har jag en som är galen och helt ljuvlig. Och mycket större än den i det röda huset.

Med den här lilla storyn ville jag nog bara få fram att jag har en fantastisk familj, trots att den inte ser ut som den gjorde de där fredagarna 1995.

Och att Josefine är bra, på alla sätt och vis!