work it!

Nu jäklar gäller det! Jag har pratat om det allt för länge så nu är det bara handling som är kvar. Nu ska jag börja träna, på riktigt. Inte bara gå på två pass och tycka att jag är så duktig att jag inte behöver gå nåt mer. Nä, nu ska det bli rutin med minst två pass i veckan och sundare matvanor. Här ska fläsket formas vill jag lova! Nu köör vi!

jag vill. men ändå inte

Jag tycker verkligen om att plugga. Det är roligt att lära sig nya saker och känna hur hjärnan suger i sig massa härliga kunskaper. Så jag vill plugga, men jag vill inte vara student. Jag är så trött på allt studentigt att jag kräks! Jag vill leva ett vanligt liv där ångest över pengar inte behöver ingå i precis varenda månad. Det är tröttsamt. Så jag vill. Men ändå inte.

min lördagskväll

Plugg och grönsaksdipp. Det är grejer det!

funny stuff

www.photofunia.com

jäkla skit

Idag ska jag åka tillbaka till Kalmar. Jag hade som vanligt bokat in mig på färjan som går klockan 17 och skulle då vara framme i Oskarshamn klockan 20 vilket i sin tur skulle betyda att jag skulle ta bussen klockan 20.30 och då vara hemma i min lägenhet klockan 22.00. Fint som snus. Men så blir det inte nu. För det är nåt fel på båthelvetet! Så nu avgår jag (och de andra säkert lika bittra resenärerna) klockan 01.10 inatt. Vi är då i Oskarshamn klockan 04.00 istället och den första bussen till Kalmar går klockan 05.30. Vilket betyder att det lite härligt häng i avgångshallen på Destination Gotland innan jag kan komma hem. Jag är i Kalmar klockan 07.00 och jag ska vara i skolan klockan 09.00 för att ha presentation. Det kommer säkert gå strålande, om jag bara kan undvika att somna...

totalt snökaos

Jag som var så säker på att nu äntligen var vintern slut. Nu är minsann våren på väg! Men kära nån va fel jag hade. Idag när jag vaknade så hörde jag ett oroväckande ljud utifrån. När man är van med blåst så lär man sig rätt snabbt att höra om det blåser lite grann, mycket eller jag-vill-inte-gå-utanför-dörren-för-då-blåser-jag-bort-mycket. Idag märkte jag snabbt att det var det senaste som förde liv utanför mitt fönster. Det är totalt snökaos här. Det tog mig säkert dubbelt så lång tid att gå till praktiken idag som det gjort de senaste fyra veckorna. Det lustiga var att det heller inte bara blåste åt ett håll så man i alla fall kunde vända bort ansiktet och slippa gå i blindo. Men nej, det spelade ingen roll åt vilket håll man vände sig för man fick ända snö och blåst rakt i ansiktet. Detta i kombination med att jag inte har världens största kroppshydda gjorde att jag höll på att lyfta från marken ett antal gånger. Plus att jag inte kunde vända på huvudet och titta mig för innan jag gick över vägar. Eller vända på huvudet kunde jag ju men jag såg ingenting. Så det var bara att gå och hoppas på det bästa. Det var skitjobbigt. Men det var inte det värsta med min tidiga morgonpromenad. Det värsta var när jag kom fram och såg hur fan jag såg ut i ansiktet! Jag har nämligen lyckats med bedriften att köpa världens sämsta mascara. Vilket syntes, i HELA mitt ansikte.

here we go!

Samtidigt som jag tycker att det ska bli jättetråkigt att lämna min fina praktikplats så längtar jag ändå efter det som händer härnäst. Nu har förberedelserna för C-uppsatsen kommit igång på allvar och jag ser fram att få skriva en GRYM uppsats tillsammans med Josefine och Nina. Vi är alla tre så laddade och vi känner alla att det här ska vi göra så bra vi bara kan. Vi har ännu inte riktigt kommit fram till exakt vad vi ska skriva om men vi är på god väg. Det är svårt att försöka diskutera fram en så här viktig sak över MSN men vi lyckas ändå rätt bra! Roligt ska det bli i alla fall och jag ser fram emot att sitta långa dagar (och nätter) tillsammans med min brudar och skriva tills fingrarna går av.

så det så

Jag trivs så himla bra här på min praktikplats. Det är så mysigt att komma hit på mornarna, alla är så trevliga och det är så skön stämning här. Det är så tråkigt att jag snart ska sluta. Jag funderar på att helt enkelt bara stanna kvar. Så att trots att min sista dag är onsdag den 25:e mars så tänker jag liksom bara strunta i det och fortsätta komma tillbaka. De lär nog undra var tusan jag håller på med men det är ju bara att ignorera alla frågande blickar och hävda att allt är som det ska om någon frågar mig varför jag är kvar här. Ganska enkelt egentligen. Problemet är väl bara att det kan vara svårt att få det att gå runt ekonomiskt på en

man kan ju alltid hoppas

Det är spännande att se hur det fungerar på en arbetsplats. Alla arbetsplatser är så unika och alla löser (förhoppningsvis) sina uppgifter på så olika sätt. Att få sitta med på ett personalmöte och lyssna på alla problem och möjligheter som tas upp är verkligen fascinerande. Jag får chansen att sitta med som en fluga på väggen och bara ta del av vad de säger vilket jag lär mig otroligt mycket på. Man inser inte riktigt hur problematiskt det kan vara för fem stycken totalt olika personer att arbeta tillsammans och få det att fungera. Trots att de alla vill åt samma håll och har samma (förhoppningsvis) mål så kan det skilja så mycket i hur man vill nåt dit och vilket sätt man anser vara effektivast. Då jag tidigare bara haft arbeten som i princip bara inneburit att jag ska sitta på en viss plats under en viss tid och göra samma sak tills någon kommer och byter av mig så är det här en stor omställning. Här får jag se en så totalt annorlunda arbetsplats med ett helt annat sätt att arbeta och det gör mig så glad. Jag är så glad att jag någon gång inom en (förhoppningsvis) snar framtid kommer kunna få arbeta med något som känns utvecklande, motiverande och givande. Till skillnad från att sitta i åtta timmar och ta betalt för andras matvaror.

liten men naggande god

Tänk att hon snart är här nu. Det känns som att det var en evighet sen jag såg henne sist. Men så är det inte, det har gått betydligt längre perioder mellan våra kramar tidigare. Anledningen till att det känns så länge sen sist den här gången beror inte bara på det antal veckor som gått sen sist vi sågs utan det beror på vart vi ska ses den här gången. För nu var det oacceptabelt längesen vi fick umgås på den platsen som är som mest ”vi”.
Många tycker nog att vi är rätt knäppa som alltid tjatar om Visby. Om vi inte pratar om den fantastiska tiden då vi bodde där tillsammans och hade det så otroligt, himla kul så pratar vi om nästa gång vi ska vara där och hur roligt det kommer bli. Vi kan liksom inte släppa den där ön! För åren då vi bodde tillsammans i Visby är en del av oss som alltid kommer finnas där, som något vi ser tillbaka på som den perioden som gjorde oss till det vi är idag. Ett magiskt och unikt koncept som formades någon gång under de åren vi bodde tillsammans just där. Det är alltså något stort och därför är det så svårt att släppa taget.
Vi är mycket väl medvetna om att många tycker att det kan vara jobbigt att umgås med oss och våra roliga minnen är nog en stor del i det. Men de som tycker så ska veta att vi konstant jobbar på att inte försvinna allt för mycket upp i vår ”systerhet”. Det är dock inte alltid så lätt, för nu när vi inte ses så ofta så finns det så mycket att ta igen de gånger vi ses. Ofta handlar det inte om skvaller eller saker att prata om utan mer den där känslan som annars alltid saknas. Det är den där systerkänslan man vill åt, den som inte kan uppnås genom alla de telefonsamtal som sker när vi är långt ifrån varandra.
Jag saknar henne alltid, det går liksom inte en dag utan att jag längtar efter min lilla lillasyster. Så när det nu närmar sig att vi ska ses så är jag helt bubblig i kroppen, jag bara myser av tanken på att snart får jag se hennes söta tryne igen. När jag sen tänker på att det är i Visby vi ska ses så längtar jag så mycket att jag knappt orkar leva längre…

om det inte blir torsdag snart så klappar jag till nån

Så det så.