liten men naggande god

Tänk att hon snart är här nu. Det känns som att det var en evighet sen jag såg henne sist. Men så är det inte, det har gått betydligt längre perioder mellan våra kramar tidigare. Anledningen till att det känns så länge sen sist den här gången beror inte bara på det antal veckor som gått sen sist vi sågs utan det beror på vart vi ska ses den här gången. För nu var det oacceptabelt längesen vi fick umgås på den platsen som är som mest ”vi”.
Många tycker nog att vi är rätt knäppa som alltid tjatar om Visby. Om vi inte pratar om den fantastiska tiden då vi bodde där tillsammans och hade det så otroligt, himla kul så pratar vi om nästa gång vi ska vara där och hur roligt det kommer bli. Vi kan liksom inte släppa den där ön! För åren då vi bodde tillsammans i Visby är en del av oss som alltid kommer finnas där, som något vi ser tillbaka på som den perioden som gjorde oss till det vi är idag. Ett magiskt och unikt koncept som formades någon gång under de åren vi bodde tillsammans just där. Det är alltså något stort och därför är det så svårt att släppa taget.
Vi är mycket väl medvetna om att många tycker att det kan vara jobbigt att umgås med oss och våra roliga minnen är nog en stor del i det. Men de som tycker så ska veta att vi konstant jobbar på att inte försvinna allt för mycket upp i vår ”systerhet”. Det är dock inte alltid så lätt, för nu när vi inte ses så ofta så finns det så mycket att ta igen de gånger vi ses. Ofta handlar det inte om skvaller eller saker att prata om utan mer den där känslan som annars alltid saknas. Det är den där systerkänslan man vill åt, den som inte kan uppnås genom alla de telefonsamtal som sker när vi är långt ifrån varandra.
Jag saknar henne alltid, det går liksom inte en dag utan att jag längtar efter min lilla lillasyster. Så när det nu närmar sig att vi ska ses så är jag helt bubblig i kroppen, jag bara myser av tanken på att snart får jag se hennes söta tryne igen. När jag sen tänker på att det är i Visby vi ska ses så längtar jag så mycket att jag knappt orkar leva längre…