glöggafton

Ikväll ska vi ha lite julfika här hemma. Ja det blir ingen stor tillställning såklart, bara de tre små fjantarna, jag Erika och Jonas. Vilket i och för sig inte är så "bara" för vi är faktiskt rätt grymma.
Jag och Erika kom på denna briljanta idé igår när vi var på luciafirande i domkyrkan. Det var så mysigt och stämningsfullt att vi tänkte spinna vidare på den härliga julstämningen. Jonas är väl inte lika laddad eftersom han inte är nån glöggfantast men jag försöker övertala honom om att det inte är själva glöggen som är det viktigt utan det är atmosfären och julkänslan vi vill åt. Vi får se om vi lyckas.

ja jag är lättroad

upp som en sol och så ner igen

Jag är i grund och botten en väldigt positiv människa. Det krävs mycket för att jag ska gnälla och hellre se de dåliga sidorna än de bra, vad det än gäller. Men jag är även en realist som gärna vill ha klart för mig vad jag kan förvänta mig. Givetvis tycker jag om att vara spontan men inte när det gäller större saker. Som att flytta tex. Där vill jag planera och diskutera för att komma fram till logiska lösningar som känns realistiska. Jag avskyr när min framtidsplan känns oklar och jag inte har kontroll på vad som ska komma. Mycket av det här bottnar i min storasysterroll som även gjort att jag ibland oroar mig lite väl mycket. För att undvika mina orosmoln så vill jag istället se till att ha kontroll och försöka planera mig lugn. När jag då hamnar i en situation som jag känner är lite läskig och som jag inte riktigt vet hur den kommer att utveckla sig så blir mitt humör som en bergochdalbana. Precis så är det i och med att vi ska flytta från Visby. Ena stunden är jag jättepeppad och ser fram emot det kommande äventyret med allt roligt som väntar. Jag letar fina möbler till vårt nya hem och fantiserar om hur fint och mysigt det kommer bli. Jag tänker på hur härligt det ska bli att äntligen få bo så nära familjen igen och hur ofta vi kommer kunna ses nu. Jag planerar (i mitt eget huvud) trevliga middagar med mina kusiner som jag nu kommer kunna ta upp kontakten med. Det pirrar i magen när jag kommer fram till att min garderob kommer få sig ett sånt lyft nu när jag har så nära till Stockholms shoppingutbud. Ja, det verkligen kryllar av förväntansfulla idéer och tankar i min lilla hjärna. Till helt plötsligt. Pang! säger det bara så blåser allt bubblande roligt bort och ersätts med små dystra moln av oro. Jag har ju inget jobb där så att uppdatera klädutbudet lär få vänta, en evighet. Detsamma gäller allt pyssel och fina möbler jag tänkt dekorera vår nya lägenhet med. Jag får väl vara glad om jag har en säng att sova på. Dessutom är lägenheten så liten att något mer än en säng knappast kommer få plats. Här kommer oftast även åldersnojan in och spökar, som jag så länge kunnat hålla borta. För det känns ju knappast moget och vuxet att flytta till en MINDRE lägenhet än den man redan har. När det kommer till det här med att bo nära familjen och så så tänker jag i mina dystra stunder att vi säkert kommer ses ibland men antingen så tröttnar de väl på mig för att jag alltid vill hänga där eftersom jag inte har något jobb. Eller så får jag mot förmodan ett jobb och då kommer vi inte hinna se i alla fall. Mina kusiner kanske inte alls har lust att börja umgås med mig så de där mysiga middagarna kan jag nog se mig i stjärnorna efter.

Såhär håller jag på, upp och ner, fram och tillbaka. Tankarna snurrar i en takt som jag omöjligt kan hänga med i. Men långt långt där inne vet jag en sak som även i de tyngsta ögonblicken gör mig lite lugnare. Jag är en positiv människa och jag vill att det här ska bli bra. Jag vet att jag när allt kommer omkring inte kommer låta de negativa tankarna vinna. Vi kommer få det mysigt i vår lilla lilla lägenhet. Jag kommer kunna träffa min familj i den mån det går och det kommer vara lagom. Jag tänker se till att jag får äta mysiga middagar, eller i alla fall ta några trevliga drinkar med mina kusiner (mormor sa ju faktiskt att de vill träffa mig med). Min garderob är nog det minsta problemet i allt det här, för sen när har jag tackat nej till att leva på nudlar ett tag om jag får njuta av ett par nya snygga skor istället?

att leva på hoppet ger knappast pengar på kontot

Då var det dags att ta sitt pick och pack och flytta från ön. Igen. Den här gången blir det Stockholm. Jag har nog insett att det här var oundvikligt men har hela tiden blundat för det. Mitt mål har ju varit att efter examen få flytta tillbaka til Visby och verkligen få bo där igen. Jag har betett mig som envishet personifierad och hoppats och hoppats på att det här jobbsökandet ska ordna sig till slut. Men när det knappt finns några jobb att söka så kommer det till en gräns när man helt enkelt måste ge upp. För min del så var det så svårt att acceptera det här att jag inte såg att jag faktiskt nåt den där gränsen. Jag levde i en bubbla och hoppades att de runt omkring mig skulle göra precis som jag, bara fortsätta köra på och hoppas hoppas hoppas på att det där undret skulle hända och ett jobb skulle komma flygande. Men så blev det inte och nu ger jag upp, helt frivilligt. Vi flyttar och så ser vi vad som händer. Ön finns ju alltid kvar och den kommer alltid vara den plats jag i hjärtat kallar hemma. Nu är det bara att se till att även borta blir bra.