på tal om fantastiska föräldrar

Min ljuvliga lilla pappa fyller år idag!! HipphippHURRAAA! :)

Jag älskar dig pappisen.

ett band i rosa

Jag är mycket väl medveten om vilken tur jag har haft på föräldrafronten. Min mamma och pappa är två helt underbara människor och jag är så tacksam att just dem är mina föräldrar. Man har ju liksom inte möjligheten att välja vilka som ska uppfostra en. De bara är där när man som ett skrikande litet knyte möter denna värld. För min del hade det inte spelat någon roll om man hade kunnat välja, jag hade inte valt några andra i alla fall.

Ikväll missar jag mitt absoluta favoritprogram på TV på grund av att Rosa bandet galan går istället. Om det hade varit ett annat program som kommit ivägen för mitt kära Lyxfällan så hade jag varit skitsur. Men nu gör det mig ingenting. För galan som sänds ikväll är så viktig på så många olika sätt. Varje år får den mig att tänka och varje år inser jag samma sak. Min mamma är är magisk. Hon är utan tvekan min största inspirationskälla och mitt största stöd. Jag är 25 år gammal och det är fortfarande till mamma jag ringer först när det har hänt nåt, hon är den första jag vill berätta allt för. Så har det alltid varit och så kommer det alltid fortsätta vara. Vi har ett starkt band mellan oss som inte är en självklarhet bara för att man är mor och dotter. Vårt band har visserligen alltid funnits där men det har växt sig starkare och starkare med åren. Vi har gått igenom mycket tillsammans, där allt från magknipsskrattande till gråt som varit nära att krossa hjärtat varit inblandade. Men genom alla dessa toppar och dalar så har vi hela tiden haft varandra. I många år var väl mitt stöd till mamma kanske inte lika tydligt som mammas var till mig. Men det fanns alltid där och nu när jag är äldre så är jag glad att jag på ett annat sätt kan uttrycka hur mycket hon betyder för mig. Nu kan jag dessutom uppskatta henne på så många andra sätt än som endast min mamma. För hon är även en fantastisk kvinna och människa som är uppskattad och älskad av många fler än mig. Det finns få personer som faktiskt lyser upp det rummet de går in i. Men min mamma är en av dessa få. Hon har det där som man inte kan sätta fingret på men som får en att vilja lyssna på just henne. Vilket man gör helt rätt i, för det hon säger är värt att höras.

Jag kan skriva i oändlighet om dig mamma. Men i grund och botten så ville jag bara säga att jag älskar dig och jag är stolt över att vara din dotter.

då kör vi igen då

Nu har jag äntligen tagit tag i att få klart min tenta som skulle varit inlämnad i augusti. Att ta en sommarkurs på heltid och samtidigt jobba på heltid blev liksom lite för mycket. Plus att det ju var sommar och man hade massa roligt att stå i gjorde ju inte koncentrationen skarpare direkt.

Men nu har jag tagit nya friska tag och registrerat om mig på kursen så nu ska poängen nog trilla in så smånginom. Men först ska ju bara tentan skrivas och trots att det är kul så är det lite motigt att skriva på något som jag borde haft klart för flera månader sen. Lite kass känner man sig ju. Men det är faktiskt himla mysigt att få sitta här på biblioteket med syster och pojkvän och blanda nytta med nöje. För här sitter vi, tre plugghästar som trivs rätt bra med tillvaron trots den överhängande studiestressen.

De fyras gäng

En gång i tiden ingick jag i en en väldigt speciell kvartett. Vi var de bästa av vänner och hängde ihop varje dag i flera år. Vi kände varandra utan och innan och lät inte gärna några andra in i vår cirkel. Det var en trygghet som jag nu i efterhand ser var helt ovärderlig för mig då. Jag tilläts vara helt och hållet mig själv under en period i livet när man är som mest sårbar. Varenda liten kommentar eller ont ord kan skada en så mycket när man är ung och då var det så skönt att veta att man i alla fall aldrig var ensam. Vi fanns där för varandra och då kändes det helt självklart. Vi visste var vi hade varandra och det gjorde oss starka.

Nu har tiden gått och vi är väl vad som kallas för vuxna. 25 år gamla är vi, på pappret i alla fall, för mitt sinne känns nästan aldrig äldre än 17. Jag är medveten om att jag på många sätt har förändrats sen den tiden då jag var en av dessa fyra. Men på många sätt är jag exakt likadan som då. Hoppas jag i alla fall. Med tiden har ju en massa annat hängt med och man har ett lite tyngre bagage av kunskap och erfarenheter med sig nu. Vi lever alla fyra mer eller minder olika liv och ses eller hörs inte så ofta som vi trodde att vi skulle göra när vi var små. Vi har växt åt olika håll men trots det så är banden mellan oss speciella. Människor som var viktiga för en som som liten och som fanns där under så många år slutar inte bara vara viktiga. Under mer än halva mitt liv träffade jag Sandra, Emma och Elle i princip varje dag. Så trots att vi inte vet lika mycket om varandra som den vuxna versionen så finns alla minnen kvar och binder ihop oss än idag.

Med allt detta ville jag nog bara säga att det ska bli himla kul att träffa er igen!

jag och mina fjärilar

Det är konstigt det där. Med kärleken.
Man kan ju tycka att de fjärilar man känner fladdra runt i magen när man är nykär borde försvinna efter ett tag. Inte helt såklart för det vore tragiskt. Men man borde ju i och med att tryggheten i förhållandet växer låta några av de där vackra fjärilarna flyga vidare, att de liksom inte behövs längre.
Så är det inte för mig. Mina fjärilar har gjort helt tvärt om och bara blivit fler med tiden. Den nya förälskelsen med de pigga och nervöst fladdrande fjärilarna man kände då har nu ersatts med de ännu härligare men lite lugnare och harmoniskare fjärilarna som nu bosatt sig i min mage. Jag känner dem där ofta och blir då påmind om vilken tur jag har haft.

vad hände?

Under hela min tid som högskolestudent så trodde jag att allt skulle kännas så bra när examen väl var tagen och jag hade en riktig utbildning att luta mig mot. Men nu såhär 4 månader efter examen så måste jag säga att det ända jag känner är en gnagande ångest. Det är ju nu jag ska skaffa det där jobbet jag pratat om under de tre åren som slitande student. Nu ska jag tjäna pengar och bygga en karriär. Av någon anledning så trodde jag faktiskt att det var så det skulle bli. Men vad hände istället? Jo, jag sitter kvar i kassan på Ica på halvtid och sitter på ett callcenter och registrerar Apotekets pluskunder i en databas på halvtid. Inte riktigt vad jag hade hoppats på om man säger så. Men men, lite pengar trillar in på kontot varje månad och mina drömmar finns ju fortfarande kvar, någonstans.

long time no see

Jag har haft en paus i det här bloggandet. Men nu tror jag vi kör igen!