Nu är jag tillbaka i Kalmar och det känns verkligen bättre än vad jag hade förväntat mig. Det är så otroligt kul att träffa alla vänner som jag saknat under sommaren och man kan lugnt säga att vi inte slösar någon tid när det gäller att komma tillbaka i det galna studentlivet :)
Jag märker mer och mer hur bra jag trivs här och hur glad jag är att jag fått träffa de människor som jag idag kallar mina vänner. För ett år sen var vi vilsna nollor som sprang runt i en främmande stad med turkosa band runt huvudet och gjorde vårt bästa för att känna någon form av samhörighet och hitta någon att kalla kompis.
Jag hade tur, jag hittade Josefine. Vi fann varandra första dagen och det var vänskap vid första ögonkastet. Jag kan utan tvekan säga att utan detta lilla lilla blonda yrväder med det sköna skånskan så skulle livet här i Kalmar inte vara i närheten så roligt som det är nu. I början höll vi oss nog ganska mycket för oss själva, det var så skönt att veta att man hade en "bästis" i den nya hemstaden att det kändes läskigt att låta andra vara med och leka. Men så småningom kände vi oss så trygga att det kändes bra att våga vidga vyerna.
Nu är vi ett sammansvetsat tjejgäng som jag har så fruktansvärt roligt tillsammans med och som är en av de största anledningarna till att jag faktiskt känner mig hemma i den inte längre så främmande staden.
