oktober

Oktober är en månad som alltid känns lite extra. Jag vill inte säga att den är jobbig men den känns liksom på ett sätt som andra månader inte gör. Det handlar inte om att sommaren helt är över och att mörkret kommer närmare för varje dag, det gör mig ingenting. Nej, oktober är annorlunda för att den är rosa. Vart man än går påminns man om just detta och mina känslor inför det är alltid blandande. Den största delen av mig känner såklart värme och glädje över det faktum att bröstcancern har en egen månad och att det görs så mycket för att vi ska kunna forska fram ett sätt att bekämpa den pest som sjukdomen på alla sätt är. Men den lilla delen som finns kvar i mig blir varje år lika arg och ledsen av alla dagliga påminnelser om hur personligt allt det rosa är. För i grund och botten så ser jag inte bara rosa smycken och kläder och prylar, jag ser mamma. Min fina fina mamma som är den starkaste och mest underbara människa jag känner. Det är henne jag ser bland allt det rosa och jag kan inte låta bli att tänka på hur orättvist det är. Men som sagt så är den största delen av mig tacksam att det görs så mycket för att vi en dag ska kunna slippa den här sjukdomen och oktober kan återgå till att bara vara en vanlig höstmånad.

Så på tal om min fina fina mamma. Du är en förebild utöver det vanliga och jag är så stolt över att du är min mamma. Jag vet att jag sagt det förut men nu säger jag det igen: många är rädda över att bli mer och mer lik sin mamma ju äldre man blir. Jag kommer aldrig känna så för att få höra att jag dig är den finaste komplimang någon kan ge mig!

Den här låten är till dig mamma. Jag älskar dig.

äntligen

Vi har flyttat! Som jag har längtat efter detta. Det känns nästan overkligt att vi faktiskt har ett sovrum (som vi inte kan sova i än då vi inte äger nån säng), ett stort badrum och ett fint fint kök. Som pricken över i:t så är allt helt nytt, ingen annan har bott här innan oss och allting är bara så fint och fräscht. Jag bara går omkring här och myser. Jag kan komma på mig själv med att sitta och titta runt i lägenheten och ofta upptäcker jag då att jag ler för mig själv. Tänk vad viktigt det är att man trivs hemma, jag känner verkligen det nu. Visst trivdes jag i vår förra lägenhet också, den lilla skokartongen hade sin charm, men det är inte alls på samma sätt som jag trivs nu. Nu är jag stolt över mitt hem och längtar tills jag får visa upp det för alla. Så har jag inte känt på väldigt väldigt länge och det är underbart. Så nu blir det middagar och fika hemma hos oss, alla är välkomna! Jag har till och med bestämt att jag ska bli grym på att baka. Man blir visst husligare av att trivas i sitt hem.

det bästa

Det bästa med att ha en blogg är att man kan gå tillbaka och läsa om hur man tänkt och känt vid olika tidpunkter i livet. Det är roligt att gå tillbaka och läsa gamla inlägg och minnas hur det var att vara jag just då. Vissa inlägg är enbart meningslösa och rätt töntiga faktiskt. Men så snubblar man över något som betyder något särskilt och som innehåller ord som betyder lite extra. Jag hittade ett sådant idag. För snart fyra år sedan skrev jag inlägget här under, "liten men naggande god" är orden som skulle beskriva hur fantastisk min lillasyster är. Jag lyckades ganska bra och jag känner fortfarande samma sak, hon är den vackraste, smartaste och mest begåvade människa jag känner.
En sak som däremot är annorlunda nu mot när jag skrev det inlägget är att jag nu har pojkvän och mycket väl vet hur det känns att vara kär. Även han en mycket vacker, smart och begåvad människa. Jag ser ett visst samband här i mitt val av favoritmänniskor.

liten men naggande god

Man kan tycka om många människor, man SKA tycka om många människor. Livet blir så mycket roligare då. Men att hitta människor som man älskar är inte lätt, vilket antagligen är meningen, för det ska vara nåt speciellt med dem. De ska få en att känna sig lycklig att bara få ha dem i sitt liv. Att just JAG fick chansen att lära känna den här personen, och att den faktiskt är glad att den har mig också. Det är lycka.

Jag är inte kär. Har tyvärr aldrig varit det, på riktigt. Men jag vet vad kärlek är, för den har funnits i mitt liv sen jag var tre år och nio månader. Då kom hon, den varelse som från den dagen betytt mer för mig än vad jag någonsin kommer kunna förklara med ord. Min lillasyster.

Hon är den jag trivs bäst med, och som jag aldrig tröttnar på. Jag är så fruktansvärt tacksam att hon finns och att vi har det starka band som vi har. Många tror att vi är tvillingar, trots att vi är så olika till utseendet. Men det handlar om något annat, det syns att vi känner varandra utan och innan och att vi passar ihop. För det gör vi, vi pratar antingen utan ord eller i munnen på varandra så ingen förstår vad vi säger. Förutom vi.

Jag vet att jag inte valt att ha just den här personen i mitt liv. Hon valdes åt mig. Vem det än var som valde just denna syster till mig är jag evigt tacksam. Men det är jag/vi som valt att skapa den relationen vi har idag, vilket inte alltid varit det lättaste. Mycket har vi varit med om tillsammans, och hur jobbigt det än har varit så står vi nu här starkare än någonsin tidigare. Inget kan krossa oss, bara vi har varandra.

Jag är så stolt över dig, du är den vackraste, smartaste och mest begåvade människa jag känner. Jag älskar att vara din storasyster.