Ikväll har jag blivit bjuden på middag, av min finfina vän Josefine.
Hon lagade Flygande Jacob och det var såå gott.
Det var längesen jag åt det och av någon anledning kändes det som om det var 1995 och jag åter igen bodde i det röda huset med de vita knutarna ute på landet i Enhörna utanför Södertälje.
Det blev helt plötsligt fredagkväll, vilket givetvis innebar myskväll, men eftersom det inte var lördag riktigt än så blev det inte tacos eller fläskfilé utan det blev Flygande Jacob. Den ulitimata fredagsmaten. Enkelt för mammsen att slänga ihop när hon var trött efter jobbet, och uppskattat av hela den lilla familjen.
När jag satt och vispade ihop grädden med ketchupen (låter ju inte riktigt så gott som det är) så blev jag lite nostalgisk och kunde riktigt se oss där i köket. Kärnfamiljen. Mamma, pappa, en liten flicka och en lite mindre flicka. Det var tider det. Nu är tiderna annorlunda, men absolut inte sämre. Nu har jag allt annat än en vanlig kärnfamilj, nu har jag en som är galen och helt ljuvlig. Och mycket större än den i det röda huset.
Med den här lilla storyn ville jag nog bara få fram att jag har en fantastisk familj, trots att den inte ser ut som den gjorde de där fredagarna 1995.
Och att Josefine är bra, på alla sätt och vis!
No comments:
Post a Comment