en av de mest obekvama timmarna i mitt liv...

Ja herregud, jag sitter fortfarande har och skrattar at den otroligt pinsamma lunchen som jag just lidit mig igenom.
Jag och Matilda tyckte att vi borde integrera oss lite med andra utbytesstudenter har i Nottingham, sa vi bestamde oss for att ga pa en anordnad lunch som skolan skulle fixa at oss utbolingar. Vi var nojda och stolta over att fa mota lite nya roliga manniskor, och pa kopet fa lite mat i magen.
Lunchen borjade klockan 13 och vi kom exakt i tid, valdigt svenskt av oss. Med andra ord var vi saklart forst pa plats. Vi var inte helt sakra pa om vi hade kommit ratt eftersom det var sa tyst i rummet, men efter en stund oppnades dorren och en kille i 30ars aldern oppnade och slappte in oss. Dar inne i det valdigt vita och trakiga rummet fanns en till kille i typ samma alder som den forsta. De halsade oss valkomna och vi kallpratade lite, med betoning pa kall...De var bada nya med den har sortens arbetsuppgifter och det marktes att de var lite vilsna. Men vi pratade lite och efter ett tag rullade det in nagra fler studenter. Tillslut satt det tva svenskor, en irlandska, en fransyska, en hollandska och en portugisiska runt bordet. Plus de tva nervosa engelskmannen. Ingen vagade sig pa maten och de stackars killarna visste inte riktigt vad de skulle ta sig till. Alla satt mest och tittade pa varandra och log artigt... Jag tog till sist mod till mig och hamtade lite mat (som faktiskt var himla god) och da foljde resten av tjejerna efter.
Men halla, tanker val ni, det dar ar val inte sa farligt! Na det ar det inte heller, det pinsamma kommer nar alla tagit sin mat och vi ska sitta och konversera. Det var namligen sa att den har tjejen fran Frankrike var den som pratade mest, vilket var synd eftersom man inte forstod ett ord av vad hon sa! Man fattade knappt att det var engelska som kom ur hennes mun. Hon stallde en fraga till mig och Matilda och trots att vi bad henne upprepa fragan sa forstod vi absolut ingenting. Sa vi log bara, och nickade. Men det var uppenberligen inte ratt reaktion, for hon sag valdigt forvanad ut. Det jobbiga var att det var helt knapptyst i rummet i ovrigt, sa nar ingen pratade sa var det verkligen TYST. Det ar i sadana situationer som det ar svart att halla sig for skratt, vilket inte direkt gjorde saker och ting battre. Nar vi antligen kom ut darifran sa tog det ca tre sekunder innan jag och Matilda borjade asgarva, det gick liksom inte att sluta skratta. I en timme hade vi suttit och kant oss allmant obekvama med fnissningar som bubblade upp i valdigt opassande situationer. Sa nar vi kom ut fran den hemska lunchen sa gick det inte att stoppa skrattet. Nu sahar ett tag efter sa har det mesta lagt sig, men helt plotsligt sa kommer det tillbaka och vi borjar skratta at det som antagligen var en av de mest obekvama timmarna i vart liv...