att inse hur bra man har det

Jag har suttit och last igenom lite gamla inlagg som jag skrivit har pa bloggen. Det ar roligt att se tillbaka och bade marka att man i vissa fall hade ratt nar man spekulerade om framtiden, och att man ibland hade fel.

Jag hittade ett inlagg som jag skrev i januari, nar den har utlandsterminen narmade sig med stora steg och jag var bade livradd och forvantansfull. Da hade jag precis haft en termin med Statsvetenskap och pluggat som en toka i flera manader. Det var en jobbig termin pa manga satt, men samtidigt valdigt rolig. Jag sag verkligen fram emot att komma bort fran Kalmar ett tag och bara gora nagot helt nytt.

Sa har skrev jag da: "Det ska bli skönt att komma iväg och göra något nytt. Jag trivs så himla bra i Kalmar men jag har alltid varit och kommer nog alltid att vara en väldigt rastlös person. Jag har svårt att landa, och bara vara nöjd med det som är just nu. Jag tänker nästan alltid på vad jag ska göra sen...när jag inte är här..."

Vad jag har insett under de senaste manaderna ar att jag har det valdigt bra dar hemma, och att det ar okej. Det later kanske konstigt, men jag har alltid haft svart att "noja" mig med det jag har och vart jag ar. Jag har alltid tyckt att man ska strava hogre och langre bort an dar man befinner sig just nu. Jag tycker fortfarande att man ska ha hoga ambitioner och satsa pa sin egen formaga att bli det absolut basta man kan bli. Men jag har nog andrat mig lite i synen pa att alltid forbereda nasta steg. Nu kanner jag for forsta gangen att jag verkligen langtar efter att ha en normal vardag, dar jag inte behover fundera pa vad jag ska gora nar jag ar klar med just det som hander i mitt liv for tillfallet. For forsta gangen sa ser jag fram emot den dagen da min tillvaro kanns lite mer stabil och trygg.

Till och med en rastlos person som jag kan en dag komma fram till att hon inte behover ha en plan pa vad nasta steg ska bli for att kanna sig lycklig. Jag har ingenting att rymma ifran, jag har det ju bra dar hemma.